Ny blogg, ny hemsida.
Utfallen är besegrade.
Det var mitt mål och det är nu uppnått. Nu ska jag tänka över nya kriterier och nya mål, vilken angenäm sysselsättning!
Tack för allas kommenterar och stöd.
Klickertränare eller träna med klicker.
Jag får uppfattningen att ordet klickertränare har en väldigt godtycklig definition.
En jägare jag diskuterade hundträning sa självsäkert att han visste exakt vad klickerträning var: "Ja nog känner jag till klickerträning, ett klick = sitt, två klick = inkallning och så vidare." Använder klicker, men klickertränar inte.
En annan använde i och för sig klickern till att markera ett beteende men fortsatte klicka så länge hunden gjorde rätt för att sedan ge den ett nyp i kinden när den gjorde fel. Använder klicker, men klickertränar inte.
Tanten i djuraffären som hämtat en valp dagen före använde klickern för att locka valpen. Den lilla krabaten kom som ett skott och de tyckte det här med klicker var fantastiskt. Men åter igen, använder klicker, men klickertränar inte.
Men det kanske vanligaste man hör att man använder klickern till att förstärka ett önskat beteende för ett tricks eller tävlingsmoment med en primär förstärkare (mat, lek). Men det är inget som fungerar särskilt bra i vardagen där hunden ska lära sig, förstå att den gör fel och veta sin plats vilket görs bäst med korrigeringar och diverse vargflocksflumm . Använder klicker, men klickertränar inte.
Men vad tusen är klickerträning egentligen? Vad har man för regler och ideer om man vill kalla sig en klickertränare?
Att definiera uttrycket är givetvis jättesvårt men termen lär ha tillkommit då Karen Pryor fick svårt att få hundägare att inte använda korrigeringar i så pass stor utsträckning som det gjordes och tyvärr fortfarande görs. Att bara göra det "lagligt" i att använda korrigeringar i klickerträning gjorde helt enkelt att det användes alldeles för mycket, vid fel tillfällen och utan några större tankar på konsekvenserna. Så man tog helt enkelt bort korrigeringar ur definitionen av uttrycket då det missbrukades vårdslöst. Hur som helst kom de att definiera klickerträning som: "Operant betingning med positiv förstärkning och en markerings signal"
När jag kallar mig klickertränare är det med följande tillägg till ovan nämnda definition:
1. Kunskap om klassisk betingning. Ett utmärkt exempel i det här sammanhanget är ju att själva kopplingen mellan klicket (markören) och belöningen (mat, lek eller vad än det må vara som hunden ser som en belöning).
Genom att man alltid ger belöning efter man klickat vet hunden att, "när det klickar, är belöning på väg".
Den traditionella exemplet är Pavlovs hundar.
2. Kunskap om operant betingning. Så klart. Har helt enkelt att göra med konsekvenser. Både bra och dåliga. Klickertränare använder positiv förstärkning och negativt straff.
3. Positiv förstärkning. Konsekvensen av ett betende är något för hunden positivt. Att konsekvensen av ett betende eller handling blir positivt gör att den handlingen eller betendet ökar i frekvens.
4. Negativt straff. Låter kanske inte så bra men är helt enkelt att hunden blir fråntagen något som den upplever som positivt eller åtråvärt. Leker inte hunden enligt mina reglar så avslutar jag leken och går därifrån.
5. De två andra konsekvenserna Positivt Straff och Negativ Förstärkning används inte alls eller vid ytterst få tillfällen. Positivt straff innebär att en för hunden negativ konsekvens inträffar. Koppelryck eller en smäll på nosen om hunden gör något för hundägaren oönskat betende eller handling.
Negativ förstärkning är när man tar bort något för hunden negativt ur situationen. Tvångsapportering, vrid om örat tills hunden tar apporten varav man släpper. Märk att negativ förstärkning ofta hänger samman med ett positivt straff.
6. Utsläckning. Ett betende eller handling som inte går några som helst konsekvenser upphör så småningom. Det här använder vi ofta i samband med nästa punkt.
7. Tillrättaläggande av miljön. Se till att chansen att hunden ska utföra (eller inte utföra) ett visst betende eller handling är så stora som möjligt.
8. Belöningar. Vad vi anser att hunden ska se som belöning och vad hunden faktiskt ser som belöning är ofta inte samma saker. Ett klassiskt exempel är att folk tar för givet att hundar gillar att bli klappade på huvudet när man hälsar på dem medan det är väldigt få hundar som egentligen uppskattar det.
Man måste även vara medveten om att vad som är en belöning i en situation inte alls behöver vara det i en annan.
9. Man behöver inte en klicker för att klickerträna. Allt man behöver är en markör som visar att hunden gjort rätt och en belöning är på väg. Markören kan vara rösten, ljussignal, visselpipa, handrörelse eller i princip vad som helst som hunden kan uppfatta med sina sinnen. Däremot är klickern behändig då den alltid ger samma signal och är lätt att ha med.
Folk har enligt mig en övertro på att träna med klicker och en felaktig uppfattning om klickerträning. En viss skillnad vilket jag försöker förmedla ovan.
Jag skriver det här för att lära mig och jag kommer säkert ha tillägg och ändrade åsikter eftersom tiden går och man lär sig mer.
Referenser:
http://www.clickersolutions.com/interviews/pryor.htm
Excelerated learning, Pamela J Reid
Klickerträning för din hund, Morten Egtvedt och Cecilie Köste
Click for joy, Mellissa C Alexander
Märks att han börjat mogna...
Vi har klickertränat sedan han var 8 veckor men det känns som att det är först senaste veckorna som han verkligen börjat förstå att det till största delen är han själv som påverkar huruvida han blir belönad eller inte. Att jag börjar bli bättre på timing och kriterier spelar ju säkert en viss roll också.
För att citera Kathy Sdao: "We're communicating with another species - How cool isn't that?"
Och svaret är: Det är riktigt häftigt, tro mig!
Vi har t.ex. gjort stora framsteg i att han ska sitta och hålla i ett föremål vilket är en grundläggande sak för att sedan träna apportering av diverse saker som frisbee och olika föremål vid uppletadande. Var en speciell känsla när han höll kvar föremålet tills jag klickade och han tittade på mig med blicken: Jaha, är det så du vill att jag ska göra.
Sedan måste vi ju försöka oss på "Canis Challange" att apportera grillkorv. Det ska även gå att lära dem apportera pilsner från kylskåpet vilket inte vore helt fel ibland. Snacka om utmaning!
Kunde även prova på att använda markören (klickern) vid hundmöten vilket fungerande riktigt bra eftersom han nu inte alls blir lika triggad av andra hundar som förut. Skulle bara behöva få någon att hjälpa mig så man kan träna det under kontrollerade former och ha full kontroll på parametrar som avstånd, typ av hund, plats och rörelse/stillastående retning.
Imorgon börjar fortsättningskursen efter valpkursen jag gick. Ska bli intressant att se hur vi klarar det här med frustrationen när vi ska stå och lyssna på instruktören med alla potentiella "lekobjekt" alldeles bredvid. Kan ju säga att jag missade en del av vad som sades vid dessa tillfällen under valpkursen då Hector lät mer eller mindre som en bortskämd 5 åring som inte får som han vill och det han vill ha i en kombinerad godis och leksaksaffär.
Idag har vi i alla fall gått på upptäcksfärd på berget, kastat frisbee, balanserat på kullfallna träd och helt utan tillåtelse spårat råddjur! Men han kom på inkallning med lite lockande så jag är ganska nöjd ändå. Turen gav även lite ideer på platser att lägga spår och träna uppletande, vilket jag försöker lära mig med boken Nosarbete av Maria Hagström. Ska bli kul att se hur det går men jag vet ju sedan tidigare att han älskar att spåra så blir nog alldeles perfekt.
Sist men inte minst, tack för alla kommentarer i bloggen. Jag skriver i huvudsak för min egen del men alltid kul att få positiv kritik. Tack!
Liten uppdatering
Men har även sett över träningen och fått gå tillbaka lite och fortsätta betinga andra hundar med leverpastej utan några som helst krav på att han ska söka ögonkontakt med mig först (förutom när jag är mer än 99% säker på att han klarar det som vid långa avstånd t.ex.).
Frisbee: Himla kul! Var idag ute och tränade lite på ett fält. Gör det nog lite svårt för honom men han lyckades fånga den ett par gånger när man kastade den en bit (ca. 5 meter). Köpte två frisbees och backar jag med den ena kom in han in med den han fångat (eller plockat upp från backen) så det ska vi bara träna på lite till innan vi fasar av hjälpen (backandet).
Känns även som att det är en liten balansgång för om man ska förstärka både försök till att fånga den förutom de gångar han faktiskt tar den. Man vill ju inte att han ska sluta försöka...
Träna på fånga saker i luften, varför inte börja "humpa" belöningar åt honom som han får fånga i luften även vid annan träning som t.ex. koppelgående!?
Kurs: Tror jag ska gå en till kurs med Hector. Det är tyvärr inte en klickerträningskurs men tror jag kan oftast kan byta ut "locka/lura" som kursen bygger på till klickertänket.
Hoppas även man tar sig ut till brukshundsklubben imorgon också, får försöka sikta på det i alla fall.
Böcker: Dogs, a new understanding of Canine origin, behaviour and evolution. Raymond and Lorna Coppingar.
Outstanding! I och för sig den ända etologi/biologi boken jag läst om hundar men jag är tills motsatsen bevisas rätt insnöad på vad de har att säga om våran bästa vän... soptippsopportunisten! =)
Top tre böcker just nu:
1. Dogs
2. The culture clash
3. Dont shoot the dog
Coppinger om hundar: "Just smart enough to do a job and just dumb enough to do it"
Frisbee
La upp träningen med att leka fram det hela. Först höll jag locket i handen och lät honom jaga mig och gripa tag i locket när jag höll i den. Som belöning så har jag antingen sagt tack och fått tillbaka den för att sedan leka kamplek med hans kampleksak eller så har jag jagat honom eller han mig.
Han kan nu även fånga locket i luften vilket så klart firas storslaget med lek, godis eller tafatt! Han verkar tycka det är askul och allvarligt talat tycker jag också det.
Sedan har jag tränat honom lite på att klättra på och över diverse skrot som ligger på ett avstängt parkeringsdeck. Lite räddningshundsmässigt över det hela och han är ju i princip helt orädd, kul.
I morse var jag även ner till hunddagiset och bokade in honom för helgen slutet på den här månaden. Han ska få gå på en liten inskolning imorgon. Han bekräftade verkligen min uppfattning att han inte är aggressiv runt andra hundar utan just bara lite osäker och därav skällandet. De andra hanhundarna på dagiset reagerade dock lite på honom men det ser jag som helt normalt att en testosteronstinn unghund skapar lite rabalder.
Hoppas tiden på dagiset stärker hans självförtroende och förmåga att kommunicera med andra hundar så kanske vi gör ytterligare framsteg i hundmöten i vardagen.
Vilken metod ska man använda och varför?
Inledningsvis är det oftast en grupp medlemmar som är helt lyrisk över honom och hans "tillvägagångssätt" medan en annan, ofta mindre grupp, avskyr honom och hans "barbariska" metoder.
Jag själv tillhörde tidigare skaran beundrare måste jag erkänna. Det såg enkelt, självklart och oerhört effektivt ut. Men efter att ha läst en bok som heter The Culture Clash skriven av Jean Donaldsson blev jag väldigt förbryllad när alfarullningar och korrigeringar stämplades som träningsmetoder från "The Dark Side" och kapades någonstans vid fotknölarna. Att det dessutom framkom att dessa metoder ofta kan leda till diverse än värre bieffekter än beteende man försökte bota samt att det t.o.m. från Cesars sida framkom det att det inte var metoder som skulle användas på valpar blev jag tvungen att läsa vidare, man ville ju inte göra fel. Efter jag hade läst ut boken kunde jag summera att dominans, flockteorier och hundar som styr och ställer i hemmet egentligen i de allra flesta fall handlade om en egenskap hos hunden: De gör det som lönar sig.
Skäller jag får jag uppmärksamhet, morrar jag drar de undan klotången, bajsar jag i sängen när de inte är närheten slipper jag bli korrigerad, springer jag iväg med den stulna maten hinner de inte ta mig o.s.v. Det här tolkade jag tidigare som så många andra som dominans som måste utplånas till varje pris för det blir bara värre ju äldre de blir.
Boken hade även öppnat upp mina ögon för att valpbitning är något mycket positivt, valpar måste socialiseras och miljötränas under den kritiska socialiseringsperioden, hur jag förebygger det för hunden helt naturliga resursvaktandet, hur jag tränade rumsrenhet och ensamhet, hur smart det är att träna kamplekar med sin valp men framförallt kom jag i kontakt med inlärningspsykologi och klickerträning. Jag har tyvärr försummat delar av mina studier inom datateknik (som är ett annat stort intresse) för att köpa och läsa ett femtontal böcker samt två DVD filmer för sammanlagt säkert halva valpkostnaden (4000:-). En gemensam nämnare för de flesta böckerna och filmerna är att de baseras på modern vetenskap inom inlärningspsykologi och etologi. Jämförelsevis måste det handla om uppemot 10 högskolepoäng i tid jag lagt ner bara för att Hector, som så många andra hundar vill på att stressa upp sig, skälla på och till varje pris komma fram till sina artfränder. Praktiskt är jag ett skämt som hundägare och jag tror det är därför det går lite traggligt emellanåt med utfallen men jag kan bara inte vara så fel ute teoretiskt.
Åter till Cesar. Ju längre diskussionen går ju vanligare blir inläggen att man kan ta till sig vissa saker och absolut inte andra saker (el halsband är förbjudet i Sverige t.ex.). Motståndarna kommer även de till vissa erkännanden, som mig själv exempelvis. Visst har hundviskaren rätt i att en hund ska ha motion, regler och kärlek. Vem kan argumentera emot det?
Frågan man ställer sig är ju uppenbarligen, vilken metod ska man använda?
Svaret är inte lika uppenbart: Varje hund och hundägare är unika. Varje hunds beteende är summan av dess genetiska egenskaper, instinkter och inlärda beteenden och miljöpåverkan från den dag den föddes.
Det jag upplever är att Cesar framför sina metoder på klart tvivelaktiga vetenskapliga grunder. Så varför förefaller hans metoder fungera så ofta? För det första, fungerar de till 100% som vi ser på Tv? För det andra, vetenskapen har alldeles utmärkta förklaringar på effekten av positivt straff (korrigering) som används flitigt och det är just de förklaringarna jag inte ser Cesar ge utan det är alltid dominans och flockrelaterade förklaringar han kommer med för att, kanske omedvetet, dölja det många gånger onödiga obehagligheterna för hunden. Det ger synnerligen snabba resultat utfört rätt men det är ofta kortsiktiga resultat. Metoderna jag förespråkar ger tyvärr inget snabbt resultat men dock ett långsiktigt, förutsatt det utförs någorlunda korrekt.
Så på frågan vilken metod man ska använda: Metoder baserade på vetenskap! Vetenskapen kan ha fel men det är högst otroligt att en outbildad person sitter med de rätta svaren då ett antal forskare inom etologi, psykologi och biologi förkastat hans grundargument dominans som svar på mer eller mindre alla hundproblem. Det är tyvärr inte så enkelt.
Inkallning m.m.
Vi såg även en hund när vi gick i koppel vilken han i princip ignonerade. Det är för övrigt en trend senaste dagarna även om vi kom lite för nära grannhunden Bullen igår, trodde de skulle få hälsa men det fick de minsann inte vilket resulterade i en del frustration och skällande av Hector.
Går för tillfället helt åt rätt håll med allt utom kloklippningen. Började om med den träningen idag med att betinga ljudet av att klippa en gren (låter som när man klipper en klo fast ännu värre) med tången. La sedan bort tången och klickade för att jag håller i tassen.
Bitarna börjar falla på plats
Det går för tillfället bra med träningen att få Hector lugn och tyst vid hundmöten. Vi har givetvis en hel del kvar att jobba på men tänkte försöka mig på en liten sammanfattning om hur jag kommit hit, vilka metoder jag använt och vad jag lärt mig.
Till att börja med börjar användandet av klassisk motbetingning att bära frukt eftersom Hector numer allt oftare vänder sig om och förväntar sig få leverpastej när han får syn på en annan hund.
Klassisk motbetingning
1. Hector får syn på en annan hund.
OBS! När jag ser den andra hunden är oväsentligt. Det är också viktigt att man inte på något sätt avslöjar att jag sett den andra hunden genom mitt kroppspråk eller att jag börjar gräva i fickor eller liknande.
2. Ett par sekunder (2-3) efter Hector fått syn på hunden kommer leverpastejen oberoende på hur Hector beter sig.
Att ge leverpastej just när Hector får syn på den andra hunden är inte till någon nytta i längden, även om man kanske slipper skällande eller utfall för stunden. Detta eftersom en annan hund inte blir en miljösignal att leverpastej är på väg. Kommer leverpastejen för långt efter han fått syn på en hund öker det dels risken att han börjar skälla och att leverpastejen blir betingat av något annat i miljön istället för den andra hunden.
Risken är ju självklart att man förstärker skällande och utfall genom att belöna det med leverpastej. MEN, ifall inte leverpastej alltid är förenat med åsynen av en annan hund blir den klassiska betingningen svag.
I "Cujo meets Pavlov" diskuterar de om ett fall där en Schäfar gör utfall och skäller åt barn varav ägaren matar hunden med fläskfile! Det fungerade bra och efter ett tag kom skällandet att helt ändra karaktär och styrka och mest bli ett litet skall för att uppmärksamma ägaren att: "Där är ett barn, ge mig file!". Problemet var bara att hon var livrädd för att bli anmäld till polisen för det ser verkligen inte snyggt ut att mata en hund med lyxmat för att den gör utfall och skäller. Jag kan tycka en del hundägare i grannskapet tittar snett på mig när jag ger honom leverpastej när han beter sig illa, och jag förstår dem. Men jag vet ju något som de inte vet (hoppas jag). =)
Uppenbarligen vill jag ju undvika situationer Hector inte klarar av så man både får arbeta på den klassiska motbetingningen och förstärka en tyst och lugnt beteende. Något annat är ju idiotiskt och helt klart ett sätt att göra det svårare för sig, inget tvivel om den saken.
3. Leverpastejen, det obetingade stimulit för Hector.
Ett obetingat stimulus är ett stimulus (stimulus = hörsel, lukt, smak, syn, känsel) som hunden automatiskt reagerar på med en obetingad respons, en reflex. Kanske kan Jämföras med att man drar bort handen automatiskt från något man bränner sig på.
Hur som helst, mat är en obetingad stimulus och Hector verkar gilla leverpastejen så jag använder den. Det betingade stimulus blir andra hundar precis som Pavlovs hundar hade klockorna som ringde som betingat stimulus.
Med utgångspunkt från Pavlovs hundar har vi Alltså:
Obetingat stimulus = mat -->-- leder till --> Obetingad respons = dregla
Betingat stimulus = klockor -->-- leder till -->
Obetingat stimulus = mat -->-- leder till --> Obetingad respons = dregla
Med nog mycket klassisk betingning får vi:
Betingat stimulus = klockor -->-- leder till --> Obetingad respons = dregla
Vi byter ut klockor mot andra hundar och mat mot leverpastej. Sedan utgår vi från att dregla och äta är något positivt för hunden som ger dem välbehag och en positiv sinnesstämning (borde inte hunden svälta ihjäl om det var på något annat sätt?). Vidare kallar vi det stimulus som först inträffar för primärt stimulus och det stimulus som kommer efter sekundärt stimulus så har vi.
Primärt stimulus (betingat) = andra hundar.
Sekundärt stimulus (obetingat) = leverpastej.
Det intressanta här att sinnesstämingen från det sekundära stimulit propagerar bakåt mot det primära stimulit. Alltså, den positiva och önskvärda sinnesstämningen från leverpastejen "smittar av sig" på andra hundar.
Då kommer vi till att:
Obetingat stimulus = leverpastej ->- leder till -->Obetingad respons = positiv sinnestämning
Betingat stimulus = hundar -->-- leder till --> Betingad respons = positiv sinnesstämning
Andra hundar leder till positiv sinnesstämning!
Tankar om klassisk motbetingning
Ju mer jag läser om klassiskt motbetingning blir jag dock lite osäker om det är den bästa metoden för oss. Å ena sidan borde det inte spela någon roll varför Hector beter sig som han gör men å andra sidan är det förmodligen oftast inte rädsla eller aggression som ligger bakom vilket är en utgångspunkt i "Cujo meets Pavlov". I boken Feisty Fido är de mer inne på att orsaken är både svår att konstatera och rätt obetydlig, det fungerar ändå. Tål att tänkas mer på men faktum är ju att vi gjorde enorma framsteg där ett tag och att vi åter igen är på rätt väg. Men orsaken till senaste dagarnas framgång ligger i något annat, nämligen användandet av Halti och min egen sinnestämning.
Halti
Har överhuvudtaget varit emot hjälpmedel och inriktat mig på att alla problem kan lösas med rätt träning. Men faktum är att jag är nybörjare och behöver all hjälp jag kan få. Dock håller jag starkt på principen att obehaget för hunden skall hållas på ett minimum, en orsak är just det att jag är nybörjare och det är minst lika lätt att göra fel i korrigeringar som med t.ex. klicker (timingen) men följderna av felaktiga korrigeringar är helt klart värre. Detta eftersom man med positiv förstärkning (grundbulten i klickerträning) omjöligt kan förstärka en negativ sinnesstämning medan smärta helt klart kan leda till en än värre negativ sinnesstämning hos hunden. Men det är en annan diskussion.
Haltin innebär säkert ett visst obehag för hunden inledningsvis men när den väl är van att bära den kan man nog mycket väl likställa Haltin med ett vanligt halsband (ej stryp). Jag ser i dagsläget ungefär samma beteende när han får på sig Haltin som när han var valp och man lärde honom att bära halsbandet. Valpar vänjer sig generellt sett mycket snabbare så det är ändå en viss skillnad.
Haltin har inneburit tre viktiga saker för oss som jag ser det:
1. Jag kan vända bort Hector från andra hundar så att han inte ser dem.
Eftersom Haltin styr Hectors huvud kan jag enkelt, med en hand, vända bort honom från det han fokuserar på. Det leder till mycket mindre skällande/utfall. Koppeldragande är i princip obefintligt eftersom han bara snurrar runt om han försöker sig på det.
2. Jag kan ge dåligt beteende en konsekvens.
Om han börjar skälla så kan jag lyfta upp kopplet så att Haltin klämmer åt runt munnen tills han slutar, när han väl slutar släpper jag kopplet vilket är ett exempel på negativ förstärkning (bad things end). Oerhört kraftfullt på Hector men det gäller att inte missbruka det. De flesta inser ju även att det "lyfta kopplet" är ett exempel på positivt straff (bad things start) och det är förhoppningsvis det "grövsta" jag tar till i Hectors träning. Tack vare jag skrev detta inser jag ju att jag ska träna på "lyfta koppel" och förknippa det med något väldigt positivt så blir det ju faktiskt inget positivt straff för Hector (med nog mycket träning). =)
3. Det får mig att känna mig mycket lugnare
Av någon anledning gör konceptet med klassisk motbetingning och Haltin mig mycket lugnare och mindre irriterad när vi är ute och det tror jag gör en stor skillnad för om vi kommer lyckas eller inte.
Negativa aspekter på Halti
Som jag ser det finns det förutom det potentiella missbruket med positivt straff andra negativa effekter av Haltin. Det ser ju faktiskt ut som att Hector har en munkorg eller liknande vilket kan skrämma folk som vi möter. Blir någon skrämd av Hector blir Hector i regel skrämd av dem och man kommer in i en ond cirkel. Tack för frågvisa pensionärer som undrar va f*n jag har satt på hunden för tortyrredskap. Efter jag hade förklarat fattade de inte varför inte fler med jobbiga hundar använde dem. =)
Till sist lite Statistik:
Av 29 dokumenterade hundmöten (Hector kan se en annan hund på varierande avstånd) har vi:
7 underkända
20 godkända
2 väl godkända
Detta var före Haltin. Hoppas på bättre resultat med mindre underkända och närmare avstånd framöver. Men jag får passa mig om att ha för bråttom! =)
Haltiträning
Han har tidigare fått ha Haltin på sig när han fått mat, vi har busat eller något annat för honom positivt inomhus. Nu tror jag att det är dags att Haltin blir en signal att det är dags att gå ut också.
På rätt väg igen
Igår stannade vi t.ex. vid Ica butiken i närheten och vi kunde där komma i närheten av 3 hundar. Det gick jättebra. Även om han skällde lite så är det en otrolig skillnad på hur skallen låter och hur pass mycket lugnare han är. Vi kunde t.o.m. sitta 10 meter från en annan hund och han tittade lika mycket på annat runt omkring som på den hunden. Men vi fortsätter i lugn och ro att erbjuda leverpastej så fort en annan hund kommer i Hectors synfält, det tar tid att förändra känslor och medföljnade betenden, det är bara att inse.
Jag måste ta tag i träningen i övrigt då det gäller vändningar (för att snabbt komma ur situationer han inte klarar), skvallringar, halti och koppelgåendet.
Vidare har Zaza (Åsa) på klickerforum.se varit i kontakt med Kathy Sdao via e-post och fått information i frågan varför man kan erbjuda hunden en belöning trots att de beter sig illa. Hon fixade b.la. fram en länk till en mycket intressant artikel om klassisk motbetingning och desensitivering (Desensitization and Classical Counterconditioning, DSCC). Även om jag anser att jag förstått det hela ganska bra och jag tror även Åsa har ännu bättre förståelse än mig så hade/har vi svårt att förklara det för en del andra forummedlemmar. Det är helt klart annorlunda emot hur många klickertränare tänker. "Du får vad du förstärker" är förvissa fortfarande sant men det är mer än betenden man får ha i åtanke och uttrycket blir lite missvisande i det här fallet.
Jag anser nog i dagsläget att man bör minst läsa artikeln och se seminariet "Cujo meets Pavlov" om man ska använda sig av DSCC. Det står även lite om ämnet i Excelerated learning av Pamela J Reid (vilket förövrigt är medförfattare till artikeln).
Vi fick även en kort förklaring av Kathy Sdao:
People are often surprised and unbelieving that you can defuse anxiety and aggression with classical counter-conditioning, by providing a potent unconditioned stimulus (often food) after the animal perceives an environmental trigger, even if the animal acts ?badly? by growling or raising its hackles. It just feels wrong to ?reward? these unwanted behaviors. But the important thing to remember is that the bad behaviors are most often a sort of panic attack; they are a manifestation of fear. If we can modify the autonomic nervous system?s reflexive fear-response to the trigger, the fear-based behaviors will change too, and hopefully be replaced by appetitive or playful behaviors.
Here?s a thought experiment that sometimes helps explain it. Imagine that you knew a dog in a neighbor?s fenced yard who growled and lunged at you every time you passed by. What would happen if you tossed him a steak every time you approached? And what if your timing was awful and you tossed the steak only after he?d begun growling? After a dozen days of associating your approach with steak, do you think he?d growl and bark at you more or less?
Halti/GL fiasko
Får se hur jag kommer att göra med Haltin i framtiden men just nu känns det som att han går tillräckligt bra i koppel som det är, förutom i hundmöten då. Jag får träna lite mer på så det blir det nog mycket bättre och går säkert att få till under hundmöten varefter träningen går framåt.
I övrigt har det varit få hundmöten förutom spetsen idag. En schäfer på långt håll på dagen och en liten hund av okänt märke i morse. Tror jag ska gå ner till hunddagiset imorgon och se om det är någon hemma där. Kanske prova köra lite klickerträning på något enkelt moment på avstånd i så fall.
"Barking poses particular problems because owners are consistently inconsistent" (Dr Ian Dunbar)
Gentle Leader
Det visar sig att de är otroligt smidiga för att kontrollera sin hund. Många handikappade eller personer med tillfälliga skador använder dem för att de får sådan kontroll på hunden och risken att de blir omkulldragna minskar drastiskt.
Vad man ska tänka på (kom gärna med fler punkter):
- Se till att de justeras och anpassas noga efter din hund.
- Ryck aldrig i dem då det kan ge skador på din hund (vilket i princip alla koppel kan).
- Vänj hunden gradvis att bära det via klassisk eller operant betingning innan man tar det i bruk.
http://abrionline.org/videos.php
Det är framförallt de med Jean Donaldsson jag tycker är intressanta (har inte sett alla).
Efter regn kommer solsken
Jag var rätt säker på att det här kommer gå hur bra som helst. Har ju gått riktigt mycket framåt senaste tiden. Men det gick i själva verket helt åt pipan. Jag kom dit lite för Johan och lät honom nosa runt lite. När Johan väl kommit och tog ut Kharma ur bilen kom det gamla goda skällandet och slitandet i kopplet fram igen. Trots att Kharma var säkert 150-200 meter bort. Den ända stora skillnaden jag kan komma att tänka på i jämförelse med alla våra andra hundmöten idag (som gått bra på betydligt kortare avstånd) är mörkret. Det är verkligen mörkt och pissigt ute, snöblandat regn.
Som tur är kan man glädjas åt att Kharma skötte sig ypperligt och att Hector på hemvägen fick syn på en hund från bilen och höll sig tyst, lugn och fin.
Tillråga på allt är det ju allmänt känt att efter regn kommer solsken och efter ett bakslag i hundträningen kommer ofta stora framsteg.
Hector meets Pavlov
Efter att det kommit till punkten att Hector kan se något en kilometer bort som kan likna en hund utan att hålla sig tyst och lugn valde jag att ta tag i detta.
Hector är miljötränad och socialiserad som valp men man kan alltid önska man la mer vikt på detta så här i efterhand.
Jaha, hur tusan ska man komma tillrätta med detta skällande på andra hundar?
Det finns ett antal relegioner när det gäller hundträning och jag har kommit att dyrka de som bygger på inlärningsteorierna (vilket iofs alla gör i grund och botten men man talar inte om det på samma sätt). Det vill säga klassisk betingning (Pavlov) och operant betingning (B F Skinner).
Man skulle kunna säga att jag har konverterat från den mexikanske, för många gudomliga, Cesar Millan. Jag köpte helt klart hans resonemang i min okunskap tills jag började läsa på lite.
Orsaken till konverteringen är enkel, vetenskapligt håller inte många av Cesars förklaringar. Att många av hans metoder sedan ofta kan härledas direkt ur den "mörka sidan" av inlärningsteorierna ser jag helt enkelt som ett bevis på att just inlärningteorierna är rätt väg. Han har ju dock några poänger med att en hund mår gott av motion och vissa regler men det är ju bara(?) gammalt svenskt bondvett. Detta var dock inte vad det här inlägget skulle handla om.
Rubriken "Hector meets Pavlov" är en omskrivning av namnet på Kathy Sdao seminarium "Cujo meets Pavlov". Ett seminarie om koppelaggression och hur man kan träna bort det genom medvetet bruk av klassisk betingning. Om Kathy: http://www.kathysdao.com/kathy-bio.html
Klassisk betingning är det som Pavlov kom i kontakt med när han upptäckte att han kunde få hundarna i sitt laboratorie att drägla genom att ringa i klockor. Genom att först ringa i klockorna och kort därefter mata hundarna kom hundarna att se ringandet i klockorna som en signal att mat var på väg och de började automatiskt att drägla.
Hur hjälper då detta mig. Eftersom det verkar som att mat får hunden att känna välbehag och lugn kan jag alltså få andra hundar att bli en signal att något gott är på väg samtidigt som en känsla av välbehag och lugn infinner sig i Hector. Efter att ha betingat andra hundar med mat varje gång Hector ser en annan hund kommer han bete sig mycket lugnare runt andra hundar. Detta märker jag redan effekter av.
Okej, men ska du mata hunden varje gång han ser en annan hund resten av hans liv tänker du?
Nej, självklart inte. Eftersom just välbehaget och lugnet också betingas av andra hundar blir han mottaglig för någon annan form av träning, företrädesvis klickerträning och jag kan fasa ut matbelöningen så småningom.
Bäst resultat får jag om jag kan arrangera situationer och kan styra faktorer som avstånd till hunden, exponeringtid Hector ser den andra hunden, retning (olika typer av hundar t.ex.) och andra faktorer som kan påverka som exempelvis ljus/mörker. Då kan man ligga just på gränsen för när hunden är på väg att tappa självkontrollen. Det kontroversiella är att man kan mata hunden trots att den gör utfall och skäller som värst då man aldrig kan förstärka en negativ känsla (obehag, aggresion, stress) med någon positiv belöning (mat, godis, lek). Däremot kan man förstärka t.ex. skällandet, d.v.s. betendet som kommer av känslan av obehag. Hellre bara skällande än både skällande och rädsla. Hector kanske fortfarande skäller men orsaken är borta (rädsla, osäkerhet). Det är bra mycket enklare att träna bort skällandet om orsaken i grund och botten är bort. Svårförklarat...
Det är självklart effektivast att ligga på gränsen av vad hunden klarar för snabbast resultat.
Ett typiskt hundmöte före jag fokuserade på hundmöteträningen:
Hector får syn på någonting som kan vara en hund på 300 meter. Börjar skälla och dra i kopplet. Visar det sig vara en hund som kommer mot oss blir han fullständigt okontakbar och skäller, hoppar och drar i kopplet. Detta var när det var som värst.
Ett typiskt hundmöte i vardagen för mig och Hector för tre veckor sen ser ut enligt följande:
Vi är ute på promenad och jag får se en annan hund först. Jag väntar sedan utan att försöka avslöja att en annan hund är i närheten genom att börja gräva i fickor för att få fram mat, sträcka upp kopplet eller bli stel som en pinne. Jag har dock järnkoll på Hector kroppspråk i ögonvrån. När han väl får syn på hunden tar jag fram min tub med leverpastej och trycker in pastej i munnen på honom. Jag snålar absolut inte. Det ska vara som att han inte tror det är riktigt sant.
Ett typiskt hundmöte i vardagen idag:
Hector ser två hundar komma ut ur en port 20 meter bort. Han tittar nyfiket på dem i några sekunder under tystnad. Vänder sig sedan om och tar ögonkontakt med mig. I den hundradel Hector börjar vända huvudet mot mig säger jag "Skvallra". Vi håller ögonkontakt någon sekund varefter jag sedan lugnt tar fram leverpastejen och ger honom en lagom belöning. Han återgår till att titta efter hundarna och vi upprepar skvallrandet några gånger.
Hector har dock aldrig visat någon aggression vid lek utan koppel med andra hundar trots att han blivit påflugen ett par gånger (fast det var nog mer markeringar från andra hundar och inget allvarligt). Kopplet är helt klart den stora boven i dramat.
Kom ihåg att klassisk betingning alltid är närvarande, oavsett träningsmetod.
